skriver av mig lite...need it..
jag tänkte skriva av mig lite & ni behöver absolut INTE att läsa allt detta. Det kommer förmodligen att handla om Emil...
Allt började den 2 december, dagen du kom till mig.
Jag var så nervös så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Mamma tröck i mig atarax (lugnande) för att jag inte skulle spy typ. Jag sprang runt hemma som en jävla jubel idiot. Jag såg verkligen fram emot att träffa dig...
vi åkte in till stan för att handla och lite innan vi skulle köra till stationen och plocka upp dig. Jag skrek på mamma hela tiden att vi inte skulle hinna, att jag inte ville låta dig stå och vänta i nässjö helt forever alone.
Jag skyndade mig till spåret du skulle komma in på, jag tände en cigg & skakade av nervösitet.
Jag väntade och väntade, till slut så såg jag tåget rulla in sakta men säkert in på spåret.
Precis när jag inte trodde jag kunde bli mer nervös, så blev jag det, jag trodde jag skulle spy, jag kollade mot tåget & trodde inte jag skulle se dig. Men det gjorde jag ju självklart.
Mitt hjärta slog i 310 ! när du klev av tåget så stod jag och rökte, du kom fram och kramade mig. Jag minns detta som om det vore igår. Du hade med dig EN väska. Du satte dig på bänken vid spåret & tände en cigg.
Jag granskade dig uppifrån och ner. Du var så fin!
När du hade rökt klart, så gick vi runt på stationen, jag skulle träffa sofie, jag hade varit hemma från skolan pga att du skulle komma.
När sofie kom, gick vi runt på stationen, och vi träffade många av mina närmaste vänner! Alla tyckte om dig.
efter ett tag så tog vi bussen hem. Vi satt längst bak i bussen, jag satt i mitten och du på min vänstra sida.
Jag satt och retades med mina rosa fluffiga vantar i ditt ansikte, men jag la ner min vänsterhand i ditt knä tillslut, och du tog min hand i din.
Jag kände hur pulsen ökade. Jag blev varm i hela kroppen! Jag kände att shit! Detta känns bra, jag tycker verkligen om honom!
när vi kom hem så stog jag i köket, du stog i hallen, det enda som va emellan oss va ett nät, så att inte hundarna kunde springa runt i hela huset.
Där stog jag, & kollade på dig.
& helt plötsligt bara kysser du mig! Precis som då på bussen när du tog min hand, så kände jag hur pulsen ökade, det kändes som om mitt hjärta hoppade över ett slag eller fler!
Det kändes rätt, så underbart. Jag ville verkligen bytta vidare på det lilla vi hade då.
Vi hade snackat i en månad innan du kom till mig ungefär. Det var lite krux innan du kunde komma med tanke på avståndet (50 mil eller ngt) . Men du kom och jag var så glad!
Dagen därpå så åkte vi in till nässjö, för att Katta skulle komma och sova hos mig, det är jag lite glad för, hon var som en kärleksförmedlare mellan oss.
Jag sa saker till henne, och hon sa saker till dig.
Hon fick mig att säga saker till dig och hon fick dig att säga saker till mig.
När Katta och du gick in i rummet jämte, så blev jag nervös. Jag visste inte vad ni skulle snacka om. Man vet aldrig med min älskade saknade Katta.
Men när jag fick komma in, ställde jag mig mot väggen och då säger katta " Emil, vill du vara tillsammans med Jennifer?" och ler.
Du ställde dig framför mig & sa " ja, om hon vill" och blev lite röd.
Då frågade Katta mig om jag ville, och jag ville, mer än någo annat på jorden. Detta var efter klockan 12.
Jag svarade " ja, det finns inget jag vill mer!" & du kysste mig. Allt var helt underbart! Då blev det vi. Den 4/12-11.
4 dagar innan min födelsedag.
Så fortsatte det under hela tiden du var hos mig, allt var underbart vill säga. Men sen åkte du hem, jag kände hur tomt det blev och mådde rent ut sagt psykiskt dåligt av att vara utan dig. Jag ville bara lägga mig på golvet och gråta varje gång jag tänkte på att du inte var här längre.
Resten av tiden orkar jag inte skriva om i detalj, det finns i stort sätt inget att skriva om. Vi började bråka mer och mer. Allt blev kaos.
Sen skrev hans äckliga ex till mig på facebook & berättade massa som inte var särskilt kul att höra. Det vända upp och ner på hela mitt liv.
Jag åkte upp till dig för att lösa allt, & det gjorde vi tillslut. Men så lätt är det inte att glömma och förlåta.
Förlåta allt kan man göra, men man kan inte, INTE glömma allt. & det är precis det jag inte har gjort.
Jag älskar dig Emil, och vill inget annat än att vara med dig.
Men efter den gången du va här, så har du inte velat komma ner, du vill bara vara hemma, så du kan spela, vill jag träffa dig, så är det alltid att jag ska komma till dig. Inte du som ska komma. Dessutom så går du inte i skolan, och du jobbar inte. Så du har mkt lättare än mig att åka ngnstans.. Om jag skulle åka till dig, då får det bli liksom...
Fredag kväll till söndag. Eller bara på lov... och fredag till söndag känner inte jag för att åka 50 mil för och betala 500-1000kr...
Nu kan vi aldrig träffas och du har aldrig tid att snacka med mig över huvudtaget.. Det enda du gör är att spela..
Jag känner mig bortglömd, jag känner mig som ett andrahandsval.. Jag saknar den Emil som jag lärde känna, den Emil som kom hit för att träffa MIG.. Jag saknar dig Emil..
Jag kan inte vara i ett förhållande där personen jag är tillsammans med & älskar, väljer ett dataspel framför mig, det är inte normalt...
Säger inte att du inte får spela, men det finns gränser, det finns annat att göra, det är inte svårt att höra av sig ngn gång..
Jag glömmer till och med bort att jag har pojkvän ibland. Så illa är det. Jag tänker inte på att du finns i mitt liv längre Emil, du finns ju inte för mig, du existerar i stort sätt inte...
Jag älskar dig, jag behöver dig, & jag saknar dig.
Men du förstår mig inte, du lyssnar inte & du bryr dig inte.
Du kommer förmodligen inte läsa detta & det är synd.
Men det är klart, hur skulle du hinna läsa allt detta, när du bara spelar...
det va allt för mig, nu ska jag fan sova & hoppas på att aldrig vakna,
peaceout!
//jjenniferjj
Allt började den 2 december, dagen du kom till mig.
Jag var så nervös så jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Mamma tröck i mig atarax (lugnande) för att jag inte skulle spy typ. Jag sprang runt hemma som en jävla jubel idiot. Jag såg verkligen fram emot att träffa dig...
vi åkte in till stan för att handla och lite innan vi skulle köra till stationen och plocka upp dig. Jag skrek på mamma hela tiden att vi inte skulle hinna, att jag inte ville låta dig stå och vänta i nässjö helt forever alone.
Jag skyndade mig till spåret du skulle komma in på, jag tände en cigg & skakade av nervösitet.
Jag väntade och väntade, till slut så såg jag tåget rulla in sakta men säkert in på spåret.
Precis när jag inte trodde jag kunde bli mer nervös, så blev jag det, jag trodde jag skulle spy, jag kollade mot tåget & trodde inte jag skulle se dig. Men det gjorde jag ju självklart.
Mitt hjärta slog i 310 ! när du klev av tåget så stod jag och rökte, du kom fram och kramade mig. Jag minns detta som om det vore igår. Du hade med dig EN väska. Du satte dig på bänken vid spåret & tände en cigg.
Jag granskade dig uppifrån och ner. Du var så fin!
När du hade rökt klart, så gick vi runt på stationen, jag skulle träffa sofie, jag hade varit hemma från skolan pga att du skulle komma.
När sofie kom, gick vi runt på stationen, och vi träffade många av mina närmaste vänner! Alla tyckte om dig.
efter ett tag så tog vi bussen hem. Vi satt längst bak i bussen, jag satt i mitten och du på min vänstra sida.
Jag satt och retades med mina rosa fluffiga vantar i ditt ansikte, men jag la ner min vänsterhand i ditt knä tillslut, och du tog min hand i din.
Jag kände hur pulsen ökade. Jag blev varm i hela kroppen! Jag kände att shit! Detta känns bra, jag tycker verkligen om honom!
när vi kom hem så stog jag i köket, du stog i hallen, det enda som va emellan oss va ett nät, så att inte hundarna kunde springa runt i hela huset.
Där stog jag, & kollade på dig.
& helt plötsligt bara kysser du mig! Precis som då på bussen när du tog min hand, så kände jag hur pulsen ökade, det kändes som om mitt hjärta hoppade över ett slag eller fler!
Det kändes rätt, så underbart. Jag ville verkligen bytta vidare på det lilla vi hade då.
Vi hade snackat i en månad innan du kom till mig ungefär. Det var lite krux innan du kunde komma med tanke på avståndet (50 mil eller ngt) . Men du kom och jag var så glad!
Dagen därpå så åkte vi in till nässjö, för att Katta skulle komma och sova hos mig, det är jag lite glad för, hon var som en kärleksförmedlare mellan oss.
Jag sa saker till henne, och hon sa saker till dig.
Hon fick mig att säga saker till dig och hon fick dig att säga saker till mig.
När Katta och du gick in i rummet jämte, så blev jag nervös. Jag visste inte vad ni skulle snacka om. Man vet aldrig med min älskade saknade Katta.
Men när jag fick komma in, ställde jag mig mot väggen och då säger katta " Emil, vill du vara tillsammans med Jennifer?" och ler.
Du ställde dig framför mig & sa " ja, om hon vill" och blev lite röd.
Då frågade Katta mig om jag ville, och jag ville, mer än någo annat på jorden. Detta var efter klockan 12.
Jag svarade " ja, det finns inget jag vill mer!" & du kysste mig. Allt var helt underbart! Då blev det vi. Den 4/12-11.
4 dagar innan min födelsedag.
Så fortsatte det under hela tiden du var hos mig, allt var underbart vill säga. Men sen åkte du hem, jag kände hur tomt det blev och mådde rent ut sagt psykiskt dåligt av att vara utan dig. Jag ville bara lägga mig på golvet och gråta varje gång jag tänkte på att du inte var här längre.
Resten av tiden orkar jag inte skriva om i detalj, det finns i stort sätt inget att skriva om. Vi började bråka mer och mer. Allt blev kaos.
Sen skrev hans äckliga ex till mig på facebook & berättade massa som inte var särskilt kul att höra. Det vända upp och ner på hela mitt liv.
Jag åkte upp till dig för att lösa allt, & det gjorde vi tillslut. Men så lätt är det inte att glömma och förlåta.
Förlåta allt kan man göra, men man kan inte, INTE glömma allt. & det är precis det jag inte har gjort.
Jag älskar dig Emil, och vill inget annat än att vara med dig.
Men efter den gången du va här, så har du inte velat komma ner, du vill bara vara hemma, så du kan spela, vill jag träffa dig, så är det alltid att jag ska komma till dig. Inte du som ska komma. Dessutom så går du inte i skolan, och du jobbar inte. Så du har mkt lättare än mig att åka ngnstans.. Om jag skulle åka till dig, då får det bli liksom...
Fredag kväll till söndag. Eller bara på lov... och fredag till söndag känner inte jag för att åka 50 mil för och betala 500-1000kr...
Nu kan vi aldrig träffas och du har aldrig tid att snacka med mig över huvudtaget.. Det enda du gör är att spela..
Jag känner mig bortglömd, jag känner mig som ett andrahandsval.. Jag saknar den Emil som jag lärde känna, den Emil som kom hit för att träffa MIG.. Jag saknar dig Emil..
Jag kan inte vara i ett förhållande där personen jag är tillsammans med & älskar, väljer ett dataspel framför mig, det är inte normalt...
Säger inte att du inte får spela, men det finns gränser, det finns annat att göra, det är inte svårt att höra av sig ngn gång..
Jag glömmer till och med bort att jag har pojkvän ibland. Så illa är det. Jag tänker inte på att du finns i mitt liv längre Emil, du finns ju inte för mig, du existerar i stort sätt inte...
Jag älskar dig, jag behöver dig, & jag saknar dig.
Men du förstår mig inte, du lyssnar inte & du bryr dig inte.
Du kommer förmodligen inte läsa detta & det är synd.
Men det är klart, hur skulle du hinna läsa allt detta, när du bara spelar...
det va allt för mig, nu ska jag fan sova & hoppas på att aldrig vakna,
peaceout!
//jjenniferjj